Jag lurade döden!
Vad är det som händer? Jag faller, mörkret tränger sig på och jag är ensam. Jag befinner mig i något som ser ut som en sagovärld. Mörkret börjar sakta försvinna och jag hör en röst. Jag öppnar mina ögon och ser Emil stå över mig och ropar mitt namn. Vad var det egentligen som hände? Varför ligger jag på golvet? Varför har jag en bultande smärta i mitt huvud? Jag förstod ganska så snart att jag svimmat, och den bultande smärtan i huvudet kom från att jag slog huvudet i ytterdörren. Varför hade jag svimmat? Ständiga frågor dök upp i mitt huvud men jag kunde aldrig klura ut något vettigt svar. När jag vaknade hade jag fortfarande inget vettigt svar, men tänkte inte så mycket mer på det. Jag gjorde mig iordning och stack iväg till Forshaga där Holidays skulle spela senare på kvällen. Jag försökte dansa men det var ingen idé. Mitt huvud bultade mer och jag kände mig något yr. Så jag fick glatt stå bredvid och titta på de andra dansande paren.
Fredag kväll. Jag är hemma hos Björn, helt själv. Jag har precis gjort mig en tallrik med makaroner och korv och går och sätter mig vid matbordet och äter i tysthet. Smärtan i huvudet har gett med sig lite men inte helt, yrseln fanns där också. Hm kanske ska ringa sjukvårdsupplysningen? Äsch det är säkert ingen fara. Reser mig upp från matbordet, ställer porslin och bestick i diskhon och börjar gå runt i lägenheten och städar. När jag väl var klar där kände jag att det var lika bra att ta hand om disken. Går ut i köket ska precis dra på vattenkranen………… men något sker, mörkret är tillbaka, sluter sig kring mig. Jag griper krampaktigt tag i diskbänken, men till ingen nytta, det sista jag ser innan mörkret sluter sig är kanten på diskbänken. Nej, nej inte igen, vad är det som händer? Varför mår jag så här. Mörkret försvinner även denna gången, jag ligger med kinden ner mot mattan, vågar inte resa på mig ifall jag skulle svimma igen. Bultandet i skallen är tillbaka, men den här gången mer centralt på just en punkt. Jag känner med handen över pannan. En bula har format sig precis nedanför hårfästet. Det måste ha varit diskbänken. Jag lyckas resa mig med viss möda, kroppen skakar och jag är kallsvett. Jag vacklar fram till soffan sätter mig och försöker fokusera blicken på något, men misslyckas, yrseln tar över.
Björn kom hem några timmar senare, och jag sitter fortfarande på soffan. Han hjälper mig till sängen, men jag har fortfarande svårt att somna. Men tillslut anländer jag till drömmarnas land.
Nästa morgon vaknar jag av Björns väckarklocka. Han skulle ge sig iväg på spelning någonstans i Skåne. Jag försöker vakna till lite jag med, jag ska ju trots allt ut till folkracebanan idag. Men ger upp, jag behöver mer sömn. Den här gången somnade jag rätt så fort och vaknar efter ca 3 timmar. Björn var borta, lägenheten var tom. Tysthet, precis vad jag behöver. Jag kliver upp, gör mig iordning och tar mig till Kalvholmen där dagens folkracetävling äger rum. Väl på plats hamnar jag i sekretariatet, och min uppgift blir att skriva varvprotokoll. Det är helt klart inget jag rekomenderar någon med hjärnskakning att göra. Det bara snurrade i skallen på mig, men jag hängde med i tempot trots allt.
Sen sker det som inte får ske. Två funktionärer, på banan, blir påkörda. Brandkåren, Ambulansen, Polisen ja alla var där. Till och med media hade lyckats tagit sig in ända inpå de skadade. Att dom inte skäms, att vara ivägen då sjukvårdarna försöker rädda livet på de två stackarna som blivit påkörda!
När allt lugnat ner sig och de skadade var på väg in mot sjukhus var det dags att dra igång tävlingen igen. Då funktionärer på banan saknades valde jag att kliva i branduniformen och ställa mig på banan istället. Men det var inte heller mitt smartaste drag den dagen. Så fort jag rörde mig snurrade skallen till och jag kunde knappt fokusera min blick. Hm kanske har en ganska ordentlig hjärnskakning ändå? Men trots detta så valde jag att stanna kvar på banan. Sista heatet har gått i mål och det är dags att röra sig mot depåområdet, jag möts av min mamma som bestämt säger åt mig att ringa sjukvårdsupplysningen. Sagt och gjort, jag plockade upp telefonen och tryckte in numret, flera signarer går och ”du är nummer X i kön, vi jobbar så fort vi kan för att ta emot ditt samtal”. 45 minuter senare var det äntligen min tur, en sjuksköterska svarar och jag förklarar vad som hänt. Samtalet tog nog 2 minuter, och när jag la på så var det bara att jaga ikapp mamma och be snällt om skjuts till akuten. Sköterskan i telefonen hade mer eller mindre skällt ut mig för att jag inte sökt upp vård redan vid första svimningen.
Väl på akuten tas jag emot ganska så fort. In på en säng bakom ett skynke. Där sätts nålar, pulsoximeter, blodtrycksmanchet och en massa klisterlappar på överkroppen, som de sen fäste sladdar på. Och så kan jag se min puls på en dataskärm. Jag märkte inget konstigt alls med den, men så fort en sjuksköterska kom in till mig fick jag frågan ”Är du vältränad?”. Nja knappast, jag har lite runda former, och jag är långt ifrån vältränad. Det som fick dem att fråga det var att min vilopuls var väldigt låg. När jag låg där i sängen låg min puls som lägst på 38. Vilket tydligen är farligt lågt. (Och så för er som inte vet, en ”normal” puls ska ligga mellan 50-80 slag i minuten.) Jag får träffa tre olika läkare, jag minns inte alls inom vilka specialområden de har men de alla kom överens om att jag skulle skickas till avdelning 57, avdelningen för de med hjärtfel.
Min stackars mamma hade fått suttit med mig sen kl 18 på kvällen, och vid ca 05:30 fick hon åka hem, det var då jag skickades upp till avdelning 57. Väl uppe på avdelningen fick jag nya klisterlappar över kroppen och en bärbar apparat som håller koll på min puls. Jag somnar gott, men känns väldigt ensamt, och jag måste erkänna att jag var rädd, rädd för vad som var fel på mig.
Söndag morgon. Läkare och sjuksköterskor kom ofta in på mitt rum. Min puls hade under natten varit nere i mycket farliga 23 slag i minuten. Ultraljudsröntgen genomfördes och inget såg ut att vara fel. Ingen förstod riktigt vad som var fel på mig, men tillslut kom de fram till en trolig förklaring. Måndag eftermiddag rullas min säng ner mot operationssalarna. Min rädsla kryper på ännu mer. Hur kommer mitt liv bli nu? Kommer jag att kunna leva normalt igen? Och så slås dörrarna upp och jag rullas in i operationsalen……
Jag heter Sandra Gren och är 23 år. Den 29 augusti 2011 blev jag opererad för en sjuk sinusknuta. Jag lever idag tack vare duktiga läkare och sjuksköterskor på Centralsjukhuset i Karlstad. Jag lever idag tack vare min Pacemaker.
